Långvinds historik.

Långvinds bruk fick sina privilegier 1687. Ändamålet var att förse Söderhamns gevärsfaktori, en av vår stormaktstids vapensmedjor, med råvara. Järnmalmen kom sjövägen från Utö eller Bergslagen. Energin för tillverkningen var dels vattenkraft från Långvindsån, dels träkol som kringboende bönder ålades att leverera.
Bruket brändes ner av ryssarna i maj 1721 men byggdes upp på nytt under ledning av den driftiga Brita Behm, kallad Järn-Brita. Hon var samtidigt ägarinna av Axmar bruk. Under 1700-talets andra hälft utvidgades bruket med ett annex, Boda bruk, beläget ca 2 mil in i land.

Bruket hade sin storhetstid under 1800-talets första hälft, då det ägdes av medlemmar ur den kända brukspatronsläkten von Stockenström. Nya tekniker utvecklades för järnframställning under senare delen av 1800-talet. Investeringar som krävdes var i en sådan storleksordning att många små bruk, bl.a. Långvind, föll offer för den s.k. bruksdöden mot slutet av 1800-talet. Långvind lade ner driften omkring 1890. En sporadisk verksamhet på uppdrag av andra aktörer fortgick ytterligare en tid. Sista året för järnframställning i Långvinds masugn var 1902. Sedan dess har Långvinds bruk varit en renodlad jordbruksegendom med tyngdpunkt på skogsbruk. Men bruksmiljön rymmer än i dag många minnen från järnbrukstiden.
 

Ett av flera exempel på en järnstämpel från Långvinds bruk, sannolikt använd mest för stångjärn under en tidig epok. På gjutjärnsföremål som t. ex. mortlar, stekpannor m.m. är den vanligast förekommande märkningen bokstäverna "LB"

Bilderna här nedan visar järnbruket i gången tid. Bilden nedan  visar arbetsstyrkan
något av de sista åren järntillverkning bedrevs.

Denna bild visar anläggningen en kort tid efter nedläggningen, fortfarande med ganska intakta byggnader.

Kolning och kolhantering i Långvind
Som all verksamhet som hade med järnförädling att göra, så krävdes träkol. För Långvinds del så var verkligen tillgången till stora mängder kol en absolut nödvändighet. En av de avgörande faktorerna vid valet av just Långvind för att anlägga ett järnbruk var just tillgången till skog för kolning. Trots en storskalig kolning så var det ändå ofta svårt att få fram tillräckliga mängder för järnhanteringens behov, och under vissa tider orsakade brist på kol störningar i järnproduktionen. Under den tid som Långvind levererade järn till vapenindustrin kunde angränsande byar åläggas att leverera kol, men detta var ett förhållande som ändå inte fungerade särskilt bra. Ålagda markägare i grannbyarna såg detta som en belastning eftersom kolet inte betalades särskilt bra i jämförelse med att i stället producera eget sågat virke. Man nödgades då även köpa träkol till ett pris som låg avsevärt högre än den egenproducerade. Brist på kol var för övrigt ett problem som alla järnbruk i Sverige brottades med. Att producera kol var mycket arbetskrävande. Sannolikt jobbade ungefär lika många personer med kolhantering som det behövdes personal till den egentliga järnproduktionen. Inte minst transporterna från kolmilorna till kolhusen i Långvind var tidskrävande. För att transportera kol från en enda mila kunde det behövas omkring 30 hästforor. Det kunde vara upp till två mils transporter med häst och kolryss efter dåliga eller obefintliga vägar. I vissa fall ännu längre som t.ex. i de fall då det kolades för Långvinds räkning ända bort ifrån Arbrås skogar. En kolmila kunde innebära närmare ett årsarbete om man räknar in alla moment från beredning av kolbotten och huggning till transport av färdig kol. Under brukets storhetstid kring mitten av 1850-talet så kan man uppskatta att det behövdes kol från ungefär 100 fullstora milor per år. Med en sådan volym på kolningen kan man lätt dra slutsatsen att avverkningen av skog för kolning översteg tillväxten. Dessutom fanns en konkurrens från behovet av sågtimmer och ved för uppvärmning. Man blev alltså beroende av tillskott i form av köpt kol. Praktiskt taget alla skogsområden i Långvind bär än idag vittnesbörd om den slitsamma och storskaliga kolningen. Man behöver inte röra sig särskilt långa sträckor för att stöta på gamla kolbottnar och raserade kolarkojor. En blygsam inventering av gamla kolbottnar pågår i Långvindsområdet, och ett försök till en statistisk beräkning indikerar att det bör finnas över 1000 gamla kolbottnar på Långvinds nuvarande marker.

Bilden visar ett exempel på en gammal raserad kolarkoja. Bara rester av spismursröset återstår.
Detta exempel är beläget mellan Gångsjön och Hedninghällan
 

Kolningen skedde i ett tidigt skede med så kallade liggmilor, en kolningsmetod som var allmänt förekommande under 1700-talets första hälft och tidigare. Här kolades alltså stockar, ofta i grova dimensioner i längder på upp till åtta meter. Ofta låg milan i en svag sluttning och stockarna rullades upp på milan. Byggnadssättet var komplicerat och tidsödande och en stor vikt måste läggas vid underarbetet och täckningen av milan. Själva kolningsprocessen gick långsammare än senare typer av milor, men förlöpte ofta lugnare. Utbytet av färdigt kol var också sämre. Gamla kolbottnar från denna typ av milor är ofta rektangulära, och belägna i eller intill svaga sluttningar i naturen. Under 1700-talet blev de så kallade resmilorna allt mer allmänna. En sägen talar om hur denna kolningsmetod fick sitt genombrott i Långvind: Det berättas om en vallonsmed som vandrade hit söderifrån och sökte arbete, men för stunden fanns inget behov vid bruket. Smeden var påstridig och pläderade för att han minsann visste hur man skulle kola en mila dubbelt så snabbt, mindre arbetskrävande, bättre kvalité och med sämre ved. Med dessa argument lyckades han få chans att visa sina färdigheter, och följden blev alltså att resmilorna blev det allenarådande. Resmilorna har de utlovade fördelarna, men fortfarande är det en komplicerad och noggrann process att bygga och kola en mila. En resmila kolar visserligen snabbare (normalt ca två veckor) men den kräver noggrann passning då den betraktas som ”lynnig” i jämförelse med en liggmila. Resterna av en resmila kännetecknas av en vågrät rund plan, ofta med en svag vall runt om och en svag förhöjnad mot mitten. Diametern ligger oftast omkring 12 – 15 meter.



Bild på en kolmila med kolarkoja i bakgrunden. Bilden är från Grönsinka skogsskola  från 1923 .Milan och kolarkojan var rätt typisk för sin tid. Bland kolarna finns en person  som kom att bli skogvaktare i Långvind, Helge Jonsson  ( Ekbrink ).

Kolningen kom alltså att pågå intensivt ända fram tills att masugnen lades ner för gott. Men även efter denna tidpunkt fortsatte kolningen om än i avsevärt mindre skala. Ett visst behov av kol fanns fortfarande för kvarvarande smidesverksamhet. Under första och andra världskrigen fick kolningen återigen ett uppsving beroende på ett behov av träkol åt andra järnbruk som under dessa orostider inte fick tillgång till stenkol eller koks. Under andra världskriget kolades stora mängder gengaskol. Sista milorna i Långvind kolades omkring år 1950.

I Långvinds bruk minner än det restaurerade kolhuset om kolhanteringen. Hit fraktades alltså det färdiga kolet med häst och släde (så kallad kolryss eller kolstig). Ett lass rymde uppskattningsvis fem kubikmeter. En ramp ledde till ett övre plan i kolhuset varifrån kolen tippades ner i kolhuset. Kolet fraktades sedan med skottkärra upp till masugnskransen för att där blandas med järnmalm och fungera som bränsle i masugnsprocessen. Stora mängder kol transporterades även till smedjorna. Ruiner efter ytterligare två kolhus finns, det ena strax söder om masugnsruinen och det andra i anslutning till mellanhammaren. Vidare fanns kolhus vid hammaren och masugnen i Boda bruk. Två ”kolryssar” finns bevarade, och kan ses i kolhuset i Långvind.

Kolning förekom även i stationära anläggningar. Intill nuvarande malmkajen fanns fasta kolmilor som främst kolade bakar och annat virkesavfall från sågen. I byn Heda fanns en anläggning med ett antal milor och en manskapsbarack. Sannolikt fanns även en stationär kolningsplats intill Hålldammen.

Polletter

Som många industrier och bruk från denna tid så tillämpades pollettsystem. En del av lönen betalades alltså ut i form av polletter som fungerade som betalningsmedel. Långvind var inget undantag. Härifrån är dryckespolletter kända. Pollettsystemet fanns i bruk några årtionden runt 1840. Polletterna är av koppar. "1 i B" står för "En jumfru brännvin". "4 i B" således för fyra jumfru brännvin. "1 K D" betyder "En kanna dricka" (sannolikt svagdricka). Polletterna hade alltså en koppling till brukets eget bränneri.

 

Polletterna tillhör Kungliga Myntkabinettet, och bilderna har välvilligt tillhandahållits därifrån.
Söker Du ytterligare historik om Polletterna eller bilder i bättre kvalité, så kontakta: Hans Ekbrink